Erevna – Blogg & Tankesmedja

Sitter här lite småskakig, försöker sluta röka- och har inte rökt sedan går kväll…en lite nygammal upplevelse att dricka kaffe nu på morgonen utan att gå ut på balkongen för att ta in lite ”frisk luft”.
Nedanstående inlägg är en repris från ”Michaels Blogg”, den är dock omskrivet och uppdaterad så att den passar lite bättre överens med mina dagliga reflektioner.

Det viktigaste budskapet i evangeliet är att vi inte blir frälsta av en speciellt ”lära” eller ”sanningar”, utan av en mans liv, Jesus från Nasaret. Evangeliet handlar om hur Jesus Kristus blev vår frälsning.
Kristen teologi är en systematisk diskussion om detta liv, som avslöjar Gud för oss, detta i sin tur leder till en uppenbarelse som får vårt framtida liv och beteende att förändras, och vi formas lika Gud allt eftersom vi själva växer i kunskap, sanning och kärlek i och till Jesus Kristus, allt handlar om Kristus.

Vi behöver väckelse, vi behöver väckas. Vi kan inte förvänta oss att Gud genom den Heliga Anden ska bara komma och rensa undan all elände vi har ställt till med. Väckelse börjar med dig och mig, det börjar med en vilja att låta den Heliga Anden träda in så att vi kan bli genuint omvända genom Guds kraft.
Väckelse handlar om att ödmjuka sig under korset, väckelse handlar om att se vad Gud förväntar sig av vårt liv, väckelse handlar om att inse vad man är i sig själv, och se sitt behov av Den Heliga Anden i sitt liv (vilket man inte kan göra om man inte ser vad man är i sig själv). Man kan inte göra som man gör i dag att be om väckelse, och samtidig vara motvillig att återgå till det som gör vårt kristna liv möjligt, nämligen Jesu Kristi försoningsdöd på Golgata kors.

Jag längtar efter detta, jag tillbringar hur många timmar som helst att studera gamla väckelser, jag tillbringar många timmar varje vecka att lyssna igenom god undervisning som handlar om detta liv. Jag vet att genuin väckelse kännetecknas av nedbrutenhet, ånger, ödmjukhet och en vilja att lita, lyda och lägga ner allt för Herren.
Men tittar jag på mitt eget liv, så är mitt kristna liv ett skämt! Jag har en hunger, jag vill leva för Herren, jag vill andas hans ord, jag vill lägga ner allt för honom och leva för honom allena, ändå så händer ingenting! Ett skämt!
Varför ska det vara så svårt att omvända sig? Varför ska det vara så svårt att öppna sig, och tillåta Herren att fylla än med eld, glöd och kraft? Varför ska det vara så svårt att låta Herren hjälpa en att dö bort från sig själv så att Kristus kan leva genom oss? Varför ska det vara så svårt att omvända sig från sina vanesynder? Varför ska det vara så svårt att omvända sig från sitt högmod, stolthet och hyckleri? Ett skämt!

Jag tror inte jag är ensam om dessa tankar, jag tror det är flera än mig som har svårigheter att greppa det sanna livet i Jesus Kristus.
Det sanna livet handlar inte om vad du har gjort eller kommer att göra för Kristus, det handlar inte om att vara en god evangelist, diakon, pastor, själavårdare, lekman, teolog, eller annat. Det handlar inte om vilka gärningar du har omvänd dig ifrån eller inte, det handlar inte om hur stor eller liten kunskap du har om Kristus, det handlar inte om att vara analytisk eller rationell, det handlar inte om att vara intellektuell, det handlar inte om att bli ärad av människor, det handlar inte om att älska din nästa såsom du själv vill bli älskad.
Nej, det handlar om Kristus och honom allena. Allt som inte handlar om Kristus är inte från Gud.
Kristus är allt, Jesus Kristus är namnet alla knän skall böja sig inför, och det namn alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära.
Varför ska detta vara en sådan dårskap för oss? Varför är vi så högmodiga att vi tror vi kan göra något utan Kristus?

Vi har inte utvalt Jesus, utan Kristus har utvalt oss och bestämt att vi ska gå ut och bära frukt, sådan frukt som består. Såsom Fadern älskade Kristus, så älskar han oss.
De som älskar Gud använder alla tillfällen att visa det. Skillnaden mellan en hycklare och en genuin kristen är att glädjen i frälsningen består endast i en kort stund för hycklaren, medan för den genuine kristna så varar glädjen livet ut. Den genuine kristne visar sin kärlek till honom genom att bära sådan frukt som består, genom att hålla hans bud.
Vetskapen om att vi har inte utvalt Kristus, utan han har utvalt oss, ger också en förtröstan. I Joh 15, ser vi att Jesus visar på att relationen mellan oss kristna och honom ligger inte i oss, utan i honom själv. Detta är ett gott budskap, eftersom det visar på att Kristus valde oss att bli hans vän innan vi valde honom, Kristus har givit oss privilegiet att komma lika nära honom som han själv är nära Fadern, vilket i sin tur leder till att vi kan få en sådan frukt som består, inte av oss själva eftersom för oss är det omöjligt, men som en följd av den kärlek Jesus har för oss, kärleken är inte att vi har älskat Jesus utan att Han har älskat oss först.

Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet/ Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också (2 Tim 1:9/ 1 Joh 3:1).
Jag kommer ihåg kvällen jag blev frälst, tidigare samma dag hade jag fått ett argt mejl var en pastor skrev att jag var på väg till helvete, något som borde ha gjort mig arg och vred, men istället för att bli arg så tog jag fram min bibel samma kväll. Efter ha läst en liten stund, så började jag att bedja: ”Är det verkligen sant? Är jag på väg till helvete?” och till min största förvåning så hörde jag en röst som sa ”Ja, det är du min son”, efter att ha hört dessa ord så frågade jag ”Är det möjligt för mig att bli frälst, bli ditt barn?”, men denna gången hörde jag ingen röst, utan jag fylldes med en sådan enorm känsla av kärlek som är helt obeskrivlig, gråtande av gudsfruktan, och av glädje gick jag ned på knä och bekände Jesus som min Herre och frälsare.
Två dagar efter denna upplevelse, så upplevde jag att Jesus sa ”Följ mig!”, dvs lämna allt och följa honom. Då den starka känslan av kärlek, och den kunskap jag hade fått att jag hade funnit nåd hos Herren gjorde detta till ett enkelt val, men det skulle inte bli lätt, familjen tog avstånd och undrade över om jag var psykisk frisk, och det tog inte lång tid fören en familj splittring var ett faktum. Under denna tid, som nyfrälst, så spelade inte motgång någon som helst roll, Jesus älskade mig!
Men allt eftersom tiden gick så förlorade jag sakta men säkert den starka förtröstan på Herren, min tro försvagades på flera områden, och problemen hopade ihop sig.
Två år efter att jag blev frälst, så var elden jag hade fått under omvändelsen borta, och jag började vandra i egen kraft och styrka.
I min egen kraft och styrka började jag forma en teologi var jag plockade ut alla de delar i den kristna tron som jag själv tyckte om, jag blev mer och mer liberal, och ursäktade hela tiden mig själv med ”vi är frälst av nåd allena”. Det tog inte lång tid förrän problemen upplevdes som gigantiska berg, omöjliga att överstiga, problem jag inte tänker dela med mig här. Men till slut blev jag knäpp, jag klarade inte mer, jag hamnade mer och mer i psykisk obalans, och började göra fler och fler korkade sakar, och köttet i mig blev bara starkare och starkare. Till slut small det, det small ordentligt, jag började få panik ångest, jag fick stora sömn problem, fick stora problem att tänka rationellt, ja mycket som kan sägas, till slut var det så illa att jag uppsökte läkare för att få hjälp, han drog konklusionen att jag var utbränd. Fick antidepressiv medicin, som inte var till stor hjälp, uppsökte läkare igen och fick ännu starkare medicin utskrivet. Resten av den historien kan ni läsa HÄR.
Om Carl-Henrik Jaktlund eller nån annan journalist skulle ha gjort en granskning på mig som person, granskad alla de saker jag har gjort som ofrälst och som frälst, så skulle personer som Todd Bentley och Ted Haggard framstå som som helt oskyldiga och syndfria i jämförelse med mig.
Deras synder är ingenting i jämförelse med allt vad jag har gjort som kristen och okristen, jag vet inte hur många människor jag har gjort besviken, hur många jag har sårad, och om det ens är möjligt att beskriva hur destruktiv jag har varit som person.
Men prisa vara Herren som är så full av nåd och barmhärtighet! Gud möter oss verkligen i mildhet, när vi ödmjukar oss och vänder våran hjärtan mot Honom!HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet (så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus), är det något jag har fått erfara under mitt 5 år långa kristna liv (frälst 5 år i Mars)- så är det just detta!

Föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse?
När jag var nyfrälst så var det verkligen lätt att vara kristen, jag var så full av glöd, eld, och Ande- det ända jag tänkte på var Jesus, och jag bara älskade att studera Bibeln, tillbringa tid i bön, meditera över Bibel ord, och annat. Jag tror inte det var något jag inte fick bönsvar för under mitt första år som kristen, inte det att yttre omständigheter var lätta, men jag kunde se vad Gud tyckte jag behövde och kunde på sådan sätt be utifrån det.
Men som sagt allt detta försvann på vägen nånstans, själv tror jag orsaken till det var att jag hade för stor tilltro till människor, och förstod inte vikten av att få den grund som redan är lagt nämligen Jesus Kristus.
Efter min omvändelse som jag berättar om ovan (länk HÄR), så bestämde jag mig för att söka den sanning som Bibeln lovar ska sätta oss fria. Det var också en av mina personliga orsaker till att jag startade blogga, bloggen skulle bli mitt redskap att söka och hitta en god och sund teologi, en lära som tillhör Kristus och inte någon människa.
Det har ju varit mycket bråk i bloggsfären, och jag är väl inte precis känd för att vara den snälla, schysta typen. Men utifrån personliga perspektiv, så har allt bråk kring nya ekumeniken, emerging church och annat varit till min uppbyggelse.
Ibland behöver man något negativt att utgå ifrån, för att hitta något positivt. Se t.ex Luther’s bok ”Om den trälbundna viljan”, en av de absolut viktigaste böckerna inom protestantisk kristenhet, kanske en av de viktigaste böckerna inom kristenheten överhuvudtaget. Luther hade inte klarat av att skriva den boken om det inte hade funnits en fiende som han kände sig tvungen att bemöta, i det här fallet Erasmus. Nu jämför jag mig själv inte med Luther- mitt poäng är bara den, att ibland behöver vi människor en fiende för att själva klara av att utvecklas och söka oss djupare in i den kristna trons sanningar.
Mitt mål är den var jag kan leva genom Kristus allena, var allt jag gör i Guds rike namn ska vara en resultat av Kristi verk i mig. Mitt mål är den att jag ska dö bort från all form av religiös slaveri! Mitt mål är att åter hamna där var jag var som nyfrälst, var allt handlade om Jesus!

Jag vet att Kristus har gjort för mig som ingen annan än Gud kunde göra. Han har dämpat min envisa vilja, tagit bort mitt hjärta av sten och givet mig ett hjärta av kött, han har ledd mig på den rätta vägen, Han sände sitt ord till mig och räddade mig från undergång. Han drog mig till sig, när jag kämpade för att fly från honom, och när jag äntligen kom darrade som en dömd brottsling till hans nådastolen sa han: ”Dina synder är många, men de är alla förlåtna: vara vid gott mod.”
Varför kan jag inte vara vis och lägga märke till detta och tänka på Herrens nådegärningar? Hur långt sträcker sig hans tålamod med mig? Hur långt sträcker sig hans godhet mot mig? Hur mycket godhet, barmhärtighet och nåd måste han visa mig innan min omvändelse kan bära frukt som består, och jag kan leva för och genom honom allena?
Jag är alltså inte intresserad av ”purpose driven”, jag vet meningen med livet- meningen med livet är Kristus! Jag är inte intresserad av samtal eller förnyelse, jag vet vad förnyelse går ut på- bli mer lika Kristus!
Jag är inte intresserad i förnyande samtal, filosofi, eller kunskap, jag vet att källan till all sann kunskap är Kristus, Ordet, Bibeln!
Jag är kort och gott intresserad av Kristus!

Jag vet att genuin väckelse kännetecknas av nedbrutenhet, ånger, ödmjukhet och en vilja att lita, lyda och lägga ner allt för Herren. Vad saknas? Vad måste till innan Jesus sätter våran hjärtan i brann?

Se denna youtube videon:

Vi har det så bra i Sverige! Vi kan gå ut på stan och predika evangeliet, vi kan bedja så mycket vi vill, vi kan samlas till Guds tjänst så ofta vi vill, vi kan studera Bibeln så ofta vi vill, vi kan göra precis vad vi vill! Vad är det som står i vägen? Allt står inte väl till, om vi ska vara ärliga!
Tänk på de kristna du ser på youtube klippet ovan, dessa har den salighet Jesus talar om i Bergspredikan,de har det hopp som Petrus talar om i sitt första brev, de har den form av tillbedjan som Paulus talar om Efeserbrevet, och de har den kärlek Johannes talar om i sitt första brev. Detta vill jag också greppa! Detta önskar också ta del av!
Detta är livet jag längtar efter!
Om jag skulle besvara mina egna frågor, så tror jag att jag skulle ha givet följande svar:

Saken är den väckelse börjar med dig och mig. Väckelse börjar med att du och jag går ned på knä och ropar efter Guds nåd, inte bara för oss själva utan för hela Sverige, speciellt för kyrkan. Var vi ber en sådan bön som Jesus gjorde på korset: ”Fader förlåt dem! De vet inte vad de gör! ” Och be vidare ”Jesus Kristus, min Herre och Frälsare forma mig i din bild, döda mitt kött, snälla hjälp mig vandra och leva genom och av din mäktiga Ande, ge mig ditt sinne. Åh Gud, ge mig Kristi sinne, låt mig ta formen av en tjänare, låt mig vara lydig precis som Jesus var lydig ända till döden – döden på korset i Jesu namn, Amen ”

Jag tror att om vi börjar be så här, så kommer vi snabbt lägga märka till, att vi har bett den farligaste bönen i hela världen. Jag tror inte det finns något farligare än att be såsom David i Psalm 51, eller som ”Jesus Kristus Skapa i mig ett rent hjärta, låt mig bli som du!”.
Och anledningen till det är farligt, är eftersom snabbt du har bett en sådan bön kommer hela helvete att bryta loss, detta eftersom djävulen är inte rädd för dina eller mina verk, han är inte rädd för oss alls. Men så snabbt vi ger kontrollen över till Jesus, ja då kommer han att bli rädd! Eftersom han är rädd för Jesus Kristus!
Tro mig, han kommer att göra allt i sin makt för att bryta ned oss.
Jag tror detta är ett sätt för Gud att använda djävulen till sin egen ära, det står skrevet: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. ”(Luk 9:23), det står också skrivet: ”En bror skall utlämna sin bror till att dödas och en far sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot sina föräldrar och döda dem. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.” (Matt 10:21 f), Det står också skrevet :”den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.”
Det står också skrevet: Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. (Rom 8).

Jag vet inte vad ni har gått igenom.Några av er som läser detta kanske har lidit mer än jag kan föreställa mig, men oberoende vad ni har varit igenom så tror jag det i slutändan kommer att bli till Guds ära. Precis som Paulus skrev i Andra Korintierbrevet kapitel 12: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark”.

Om du som mig inte har upplevd lidande för Kristi skull än, så tror jag vi kan vara säkra på att det vill komma- om vi går med honom. I Filipperbrevet 1:29 kan vi läsa: Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull

Så vi har fått inte bara fått nåd att tro på Kristus, utan också till att lida för hans skull. Lidande kan på så sätt vara en gåva Gud själv har beviljat till oss (se historien om Job). Ta en titt på profeterna i Gamla testamentet, titta på apostlarna och du ser mitt poäng! Precis som Paulus konstanterar i 2 Tim 1:8: Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium efter den kraft som Gud ger.

Kanske du undrar ”Ska inte vi kristna vandra i seger?”

Jag kan bara säga två saker: ja det kristna livet är en seger marsch, men inte som du lär genom amerikanska predikanter. Men från och med den dagen vi tackar ja till att bli Jesu lärjungar, så tackar vi också ja till att vandra samma väg som Jesus gjorde till Golgata, detta genom att ta på oss våran dagliga kors.
Det är därför det är så viktigt att vi bryta sig loss från den ”lev ditt bästa liv nu” tänkande och börja tänka på våran hem i himlen.
Detta innebär att vi tillsammans som bröder och systrar i Kristus börjar leva utifrån en livsstil som små Kristus varelser, hjälpa varandra att växa i Kristus, i hans mentalitet, växa i hans styrka, växa i hans ödmjukhet, hjälpa varandra att leva ett helgad liv så att världen kan se att våran skatt är i himlen. Jag tror det är därför Kristus har befallt oss att vi skall älska varandra såsom Jesus älskar oss, eftersom vi inte kan leva denna form av liv på egenhand, behöver vi Kristi kropp,ingen kan vara kristen på egenhand om man tar Bibeln på allvar.
Det här tror jag är vägen till väckelse, genuin väckelse. Daglig omvändelse, och sträcka sig mot det som ligger framför oss.

Del 3 kommer inom kort.

Gud välsigna och bevara dig.