Erevna – Blogg & Tankesmedja

Jesus är Herre

Jag hade tänkt att föra fram en text från Skriften som jag anser vara av yttersta vikt, en text som är bekant för de flesta kristna men vars fulla innebörd sällan förs fram till ljuset. Vilken text är det jag talar om? Romarbrevet 10:9-13. Jag kommer dela in det här inlägget i två delar varav den senare delen behandlar Jehovas Vittnen och deras användning av tetragrammaton i den här texten (samt i resten av NT). Första delen är kanske vad som är av mest intresse för de flesta men för all del läsa allting.

Del 1:

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. Skriften säger: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (Rom 10:9-13, SFB)

Varför är den här texten så viktig? Paulus listar ett ”kriterium” för frälsning – tron på Jesu uppståndelse samt en bekännelse om Jesus som Herren. Men den stora frågan är, vad innebär det att bekänna Jesus som Herren*? Innebär det att vi bekänner honom som vår mästare? Vår slavägare? Alla dessa saker ryms i begreppet kyrios (sv: ‘Herre’), men det finns ännu en aspekt som visar hur laddat ordet faktiskt är.

Se på texten ovan och läs den igen. I v. 9 ser vi att Jesus identifieras som Herren (kyrios) och att det är samma Herre (kyrios) som det talas om i vers 12 samt i vers 13. Notera hur verserna är alla sammanlänkade med konjuktionen ”gar” [Sv. 'ty']. Mer om detta i del 2, men även; Små ord – stor betydelse. Varför är det här viktigt att poängtera? Jo, om det endast vore så att Nya Testamentets författare kallat Jesus för Herre, vore innebörden inte nödvändigtvis mer än ”mästare”. Även vanliga människor tilltalas med samma titeln i både Gamla och Nya Testamentet. Men vad som är av vikt är att vers 13 är ett citat från Gamla Testamentet – Joel 2:32.

det skall ske att var och en som åkallar HERRENS [Heb: JHVH] namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, bland kvarlevan som HERREN kallar. (Joel 2:32, SFB)

Det här citatet appliceras nu om Jesus Kristus och blir därmed identifierad med HERREN i Joel 2:32. Det gör Jesus inte bara till kyrios utan till kyrios per excellance – nämligen genom det att han identifieras med Gamla Testamentets JHVH (LXX: kyrios). I den hebreiska texten av Joel 2:32 står tetragrammaton JHVH, som i Septuaginta byts ut mot kyrios (för de som vill hävda annat se Del 2), dvs. samma ord som används om Jesus i v. 9. Så, att bekänna Jesus som kyrios är att bekänna honom som samma kyrios som i v. 13, nämligen Gud själv.

Flera gånger finner vi att Nya Testamentets författare tillskriver JHVH-passager (som i Septuagintan lyder kyrios) till Herren (kyrios) Jesus. Vissa är direkta citat (Joel 2:32 – Rom 10:13, Jes 45:23 – Fil 2:10-11, Psalm 102:27 – Hebr 1:10-12, Jer. 9:24 – 1 Kor 1:31 m.fl) medan andra är indirekta anspelningar på JHVH-texter (4 Mos 21:4-7 – 1 Kor 10:9, Jes 43:10 – Joh 13:19, Jer 2:13 – Joh 7:37-38, Jes 6:1 – Joh 12:41, Jes 8:12-13 – 1 Pet 3:14-15, Sak 14:5 – 1 Thess 3:11, Ps 34:8 – 1 Pet 2:3, Ps 47:6 – 1 Tess 4:16 m.fl). Ibland rör det sig om Gammal Testamentliga uttryck som nu tillskrivs Herren Jesus t.ex ”Herrens dag” (Joel 2:1 – 1 Tess 5:2), ”Herrens ord” (Joel 1:1 – 1 Tess 1:8; 4:15) eller t.ex ”åkalla Herrens namn” som i vår text.

I synnerhet hos Paulus är titeln kyrios oerhört väsentlig, då det blir den gudomliga titeln som på ett unikt vis tillskrivs Jesus. Även om Paulus, till skillnad från andra av NTs författare, tycks reservera titel Gud till Fadern (bortsett från möjligen Rom 9:5 och Tit 2:13) så bär titeln kyrios en innebörd av lika stora vikt. Kyrios i Paulinskt teologi tycks fungera som begreppet Guds Son i Johannesevangeliet, dvs. ursprungligen en messiansk titel som används om Jesus för att urskilja honom från Fadern men samtidigt betona enheten – faktumet att de delar samma natur (Joh 1:1). Gud föder Gud, Jesus är hans egen avbild, Joh 1:18; 5:18, 10:30-36, 19:7). I 1 Kor 8:6 ser vi hur Paulus, i försvar mot falska gudar, gör en kristologisk tolkning av Shema (5 Mos 6:4. Lxx: ‘kyrios ho theos kyrios eis estin’) och inkluderar både Fadern (som ‘theos’) och Sonen (som ‘kyrios’) i den gudomliga identiteten samtidigt som de båda urskiljs från varandra, precis som han på samma sätt identifierar Skaparen (Jes 44:24) med både Fadern och Sonen, men ger dem unika roller (jämför Rom 11:36 med 1 Kor 8:6. Angående prepositionerna, så hänvisar jag till mitt tidigare inlägg).

så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är. (1 Kor 8:6)

”What Paul has done seem plain enough. He has kept the ”one” intact but he has divided the Shema into two parts, with theos (God) now referring to the Father, and kyrios (Lord) referring to Jesus Christ the Son.” (Gordon Fee, Pauline Christology, s. 90).

Några vanliga invändningar:

1. Om kyrios = JHVH, så varför används det inte som ett namn?
Kyrios är först och främst en titel, men när titeln appliceras om Jesus så bär den fulla innebörden av tetragrammaton (vilket JHVH-parallellerna vittnar om), vilket gör det möjligt att tala om kyrios så som ett namn, t.ex som i Fil 2:9. Jesus är kyrios (Heb: ‘adoni) från Psalm 110, men även kyrios (Heb: JHVH) från Joel 2:32, dvs JHVH själv. Som om jag vore extra petig skulle jag istället för att säga kyrios = JHVH, skulle jag hellre ha sagt: kyrios = ‘adonai = JHVH

2. Om du nu hävdar att kyrios = JHVH så skjuter du dig själv i foten då Skriften tydligt lär ut att Jesus blev Herre först vid uppståndelsen: Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias (Apg 2:36, SFB). Om Jesus blev JHVH måste det betyda att han inte var JHVH förrän dess! Och detta vore ju absurt.
Lär den här versen att Jesus blev Herre först vid sin uppståndelse? På ett sätt ja, men på ett annat sätt: Nej. Samma författare som skrev Apostlagärningarna, Lukas, tillskrev både titeln Messias och Herren om Jesus innan hans uppståndelse: Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. (Luk 2:11)

Apg 2:36 handlar inte om att Jesus tar på sig ett nytt ontologiskt-varande, utan snarare att Jesus har inträtt i en ny roll, en ny funktion – nämligen som Herren. Han som i inkarnationen ödmjukade sig och lade undan sina rikedomar (2 Kor 8:9, Fil 2:6-7) och antog rollen som HERRENS lidande tjänare har nu i och med uppståndelsen blivit insatt till den Herre som han till sin natur alltid har varit. Han har fått Namnet som är över alla andra namn (Fil 2:9), ett namn som endast han kan bära till skillnad från någon skapad varelse, eftersom han är till i Guds gestalt (Fil 2:6) och eftersom gudomens hela fullhet, det som gör Gud till Gud, bor i honom i kroppslig gestalt (Kol 2:9).

Jämför tankegången med Romarbrevet 1:3-4: Han som enligt köttet föddes av Davids säd, blev insatt [alt. bevisad vara] som Guds Son i kraft enligt helighetens Ande, genom uppståndelsen från de döda, Jesus Kristus, vår Herre. (Egen översättning. Inväntar en attack från Christian ).
Jesus antyds flera gånger vara Guds Son innan hans uppståndelse från de döda (Kol 1:13-18, Rom 8:3, Gal 4:4, Joh 1:34, 5:18, 10:36 m.fl), men det är genom uppståndelsen som han blir bevisad vara denna Guds Son i kraft. På samma sätt har nu denne man blivit insatt till att vara Herren, i kraft av sin uppståndelse. HERREN Gud sade till Mose i 2 Mos 6:2-3:
”Jag är HERREN. För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn HERREN gjorde jag mig inte känd för dem.”.

För dem av oss som är bekanta med Genesis så vet vi att Gud gjorde känt sitt namn för Abraham, Isak och Jakob, men han visade sig aldrig vara HERREN för dem med allt vad det innebar. Thoralf Gilbrant skriver i Svensk Studiebibel:

”Att Gud inte var känd genom sitt namn Herren, JHVH, betyder inte att de inte visste om namnet, för fäderna hade använt namnet, och Abraham hade kallat Moria berg för ”Herren förser” (1 Mos 22:14) Att känna till att Gud är Herren betyder att lära genom erfarenhet att Gud är Gud som håller sitt förbund och som har omsorg om sitt folk och återlöser dem från deras fiender. (…) På så sätt skulle både det israeliska folket och farao få erfara att Gud är Herren, återlösaren. Abraham, Isak och Jakob hade känt honom som den Allsmäktige, undergöraren och livets herre” (Svensk Studiebibel, not till 2 Mos 6:2)

Även om Jesus alltid har varit JHVH så är det först nu i sin upphöjelse som han blir insatt till att vara JHVH i sin fulla innebörd, i kraft och makt, då han intagit den position han genom inkarnationen lagt åt sidan (se Fil 2:6-11) – dvs sittandes vid Gud Faderns högra sida.

Vad väldigt många missar med Apg 2:36 är att Petrus, i och med den här texten, identifierar Jesus med den Herre han talade om i v. 21: ”Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens (Gr: kyrios, Heb: JHVH) namn skall bli frälst.” Detta är precis vad Paulus gör i Romarbrevet 10:13. Jesus fungerar som den eskatologiska uppfyllelsen av löftet i Joel 2:32! Mer bevis för att Jesus är den Herre som skall åkallas i Apostlagärningarna finner vi i Apg 2:38 4:12, 9:14, 22:16.

3. Om du nu hävdar att JHVH-passager som appliceras om Jesus innebär att han är JHVH, då måste du även hävda att samma resonemang identifierar Jesus och Salomo som samma person (2 Sam 7, Ps 45)
David, Salomo och flera andra personer i GT fungerar som skuggbilder vars uppfyllelse är att finnas i Messias. Den principen gäller inte JHVH-texterna, för ingen av oss skulle hävda JHVH endast var en skugga av Kristus Jesus? Dessa texter visar dock att den tidiga kyrkan såg Jesus som den eskatologiska realiseringen av passager så som Joel 2:32, detta utan konflikt eftersom han är JHVH kommen i köttet. Verser som 2 Sam 7 talar om karaktäristiska drag Messias skulle komma att dela med Salomo, drag som inte var unika för Salomo, och som fick sin yttersta fullbordan i Jesus. Psalm 102:26 är en av de flera JHVH-texter som tillskrivs Jesus Kristus i Nya Testamentet (Hebr 1:10-12). Psalmisten prisar JHVH för hans unika egenskaper och för hans oförgänglighet i relation till skapelsen (för övrigt vore det en konstigt vers att tillskriva Jesus om nu Jesus är en del av skapelsen. Jfr Hebr 13:8). Dessa unika karaktäristiska drag tillskrivs nu Jesus, något som vore omöjligt om han själv inte var JHVH.

“… The connection between the Lord Jesus and Solomon has to do with a shared characteristic: kingship. But kingship is not a unique attribute of Solomon. There have been many kings. So while citing a passage about Solomon of Jesus doesn’t make Jesus Solomon, citing a passage about a unique characteristic (creatorship, immutability, eternality) of Yahweh does make Jesus Yahweh, for no one else shares that characteristic. Being a king didn’t make Solomon who he was, but being eternal and unchangeable does define who Yahweh is.” (James White, The Forgotten Trinity, s. 135)

*”kyrios Iesous” kan översättas: Jesus är Herre, eller Jesus är Herren. Jag skulle hävda att det senare är en bättre översättning. Daniel Wallace har visat att objektiv predikatsfyllnad fungerar på samma sätt som grekiskans subjektiv predikatsfyllnad. Då nu predikatsfyllnaden (kyrios) står före objektet (Iesous) finns det mycket som talar för att kyrios bör uppfattas som ett bestämt substantiv (Dvs, Herren). ”kyrios Iesous”-formuleringen finner vi även i 1 Kor 12:3, Fil 2:11 men i Kol 2:6 finner vi en variant. Här följer kyrios objektet och precis som vi borde vänta oss så har kyrios här en bestämd artikel.

Källa: Wallace, Daniel., THE SEMANTICS AND EXEGETICAL SIGNIFICANCE OF THE OBJECT-COMPLEMENT CONSTRUCTION IN THE NEW TESTAMENT, Grace Theological Journal 6.1 (1985) 91-112.

———————————

Del 2:

Jehovas Vittnen, Gudsnamn och Romarbrevet 10:9-13

I den här sektionen hade jag tänkt att vandra igenom textperikopen vers för vers för att visa hur v. 9 är sammankopplad med v. 13. Jag kommer göra detta genom att använda mig av Jehovas Vittnens Bibel: Nya Världens översättning. Varför det? När vi pratar med Jehovas Vittnen är det viktigt att vi utifrån deras egen Bibel kan visa att Jesus är Jehova (JHVH). Rom 10:9-13 ger oss möjligheten att visa att Jesus är den ende sanne Guden (se 1 Joh 5:20), samt att Skriften lär ut att vi måste bekänna Jesus som Gud för att vinna frälsning. Att utgå från deras egen Bibel medför två stora fördelar:

1) De flesta Jehovas Vittnen som jag har träffat har varit väldigt skeptiska gentemot andra bibelöversättningar, även om de i början av ett samtal gladerligen hävdar motsatsen. Men i slutändan kommer vi alltid till samma återvändsgränd: ”om du inte kan visa det från Nya Världens översättning så litar jag inte på vad du säger”. Genom att göra just det, berövar man dem möjligheten att hävda att texten i fråga är en trinitarisk felöversättning.

2) Genom att använda Nya Världens översättning kan vi hoppas att påverka dem ännu mer, då de alltid kommer ha sin egen Bibel med sig var de än går och våra ord kommer alltid att finnas i bakhuvudet när de sedan läser sin Bibel på egen hand. Med andra ord, våra argument följer med dem hem.

Dessa är de två huvudanledningarna till att jag föredrar att använda Nya Världens översättning så mycket som det bara är möjligt när jag vittnar till Jehovas vittnen. (Men självfallet gör jag det klart för dem att jag har mina problem med Nya Världen och att det alltid är grundtexten vi måste rätta oss efter.)

För att kunna visa hur Rom 10:9-13 identifierar Jesus med Jehova måste vi bli medvetna om några saker:

1. Nya Världens användning av tetragrammaton (JHVH) i Gamla och Nya Testamentet.
2. Hur Romarbrevet 10:9-13 ser ut i deras översättning.

Nya Världens översättning
Sedan dess Nya Världens bibelöversättning publicerades på 60-talet har den varit Jehovas Vittnens ”standard bibel”. Det finns mycket att säga om många av dess besynnerliga översättningar. Ett välkänt exempel vore Joh 1:1 som i Nya Världens översättning lyder: ”I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud, och ordet var en gud”. (Joh 1:1, Nya Världens översättning). Om den versen finns det mycket att skriva om, men för den som känner att de behöver snabba svar har jag två videos som snabbt berör ämnet:
Del 1
Del 2
Men åt den som vill ha lite mer kött på benen: http://vintage.aomin.org/JOHN1_1.html

Utöver det att Nya Världens översättning skiljer sig från andra Biblar genom sina egendomliga översättningar av vissa verser, så finns det ännu en sak som skiljer sig i deras översättningar: användningen av tetragrammaton, dvs. gudsnamnet Jehova i både Gamla och i Nya Testamentet.
JHVH (som Nya Världen och några andra översättningar så som King James översätter Jehova istället för Yahweh/Jahve) förekommer tusentals gånger i Gamla Testamentet och återges i Folkbibeln som HERREN (alltid med versaler). I Nya Testamentet har Nya Världens översättning också valt att göra användning av gudsnamnet, men problemet är att tetragrammaton inte förekommer i Nya Testamentet. Istället används titeln kyrios (sv: ‘Herre’) som redan innan första århundradet hade blivit den grekiska motsvarigheten till hebreiskans ”’adonai” (sv: Herre), vilket hade blivit vad judarna valde att säga istället för att uttala Guds egennamn – JHVH.

Med andra ord:
1. I den hebreiska grundtexten står konsonanterna JHVH
2. Långt innan Jesu födelse så upphörde judarna med att uttala JHVH och av respekt sa de istället ‘adonai (sv: ‘Herre’)
3. När man på 200-talet översatte de hebreiska skrifterna till grekiska (Septuaginta) ”översattes” JHVH med kyrios.
4. I Nya Testamentet förekommer inte tetragrammaton utan istället används kyrios.

Jehovas Vittnen hävdar dock att de ursprungliga Nya Testamentliga texterna löd JHVH och att det var först senare som ”korrupta kristna treenighetsanhängare” valde att ändra alla manuskript från JHVH till kyrios. Av denna anledningen anser dem det vara befogat att sätta in gudsnamnet där det blivit borttaget. Förståeligt, men det finns en hel del problem med deras resonemang:

1. Det finns inte EN endaste grekisk handskrift (och vi har över 5000+) som använder JHVH. Alla manuskript vi har vittnar om att titeln kyrios användes istället för tetragrammaton. I brist på grekiska handskrifter använder Nya Världens översättning istället en handfull hebreiska översättningar för att rättfärdiga användningen av tetragrammaton på 237 ställen i Nya Testamentet. Dessa hebreiska handskrifter (J-manuskripten som de kallas) använder visserligen tetragrammaton på flera av de ställen där den grekiska texten lyder ‘kyrios’, men problemet är att dessa handskrifter är väldigt sena. Den äldsta (Shem Tov Matteus) är från slutet av 1300-talet och det yngsta är från 1900-talet (!). Inte nog med att de är sena, men de är även översättningar och flera har sina källor i grekiska handskrifter som saknar tetragrammaton. För att inte tala om att J18 är utgiven av Trinitarian Bible Society!

Varför får dessa sena handskrifter sådan auktoritet? Denna metodik är helt inkonsekvent från hur resten av deras bibeltext är framställd (NVÖ bygger på Westcott och Horts-text-utgåva). Med samma logik, varför inte godkänna läsarter som ”ty det är tre som vittnar i himlen – Fadern, Ordet och den Helige Anden och de tre är ett” 1 John 5:7b. Denna läsart har endast stöd i en handfull handskrifter men är betydligt mer väl representerad i manuskript-traditionen än användningen av tetragrammaton. Om de förkastar läsarten i 1 Tim 3:16 som lyder: ”Gud uppenbarades i kött” då den saknas i de tidigaste vittnena (men återfinns i majoriteten av manuskript), varför inte vara konsekventa och avvisa användningen av JHVH istället för kyrios..

2. Tanken om att kyrkan någon gång under Konstantins tid hade låtit ändra alla handskrifter är helt absurd. Redan vid 300-talet fanns tusentals kopior av Nya Testamentet och dessa kopior var geografiskt spridda. Det vore helt omöjligt för Konstantin att kunna spåra upp varje manuskript. Om så Konstantin haft de verktygen som krävts för att ändrat alla manuskript i sitt rike så skulle det inte påverka de manuskript som redan befann sig t.ex i Egypten eller Syrien. En sådan ändring i manuskript-traditionen skulle sannerligen lämna spår efter sig.
Om detta nu vore fallet, var är då bevisen? Detta är bara en orealistisk teori som saknar stöd. Att det inte finns ett endaste grekiskt handskrift som lyder Jehova borde säga tillräckligt. Det här hypotetiska projektet måste ha varit enormt (och omöjligt) att åtaga sig, även för en kejsare såsom Konstantin. Ändå finns det inte en endaste kyrkofader som nämner något om en sådan handskrifts-jakt, och inte heller finns det något nedskrivet om stridigheter i respons mot denna konspiratoriska massförstörelse NT-dokument. Sedan faller även denna teori då vi har handskrifter som är redan innan Konstantins tid och de lyder alla ”kyrios”! Jag är högst tveksam om att den förföljda kyrkan på 100-200-talet hade bättre resurser än Konstantin för att påverka alla strömmar av läsarter.

3. Användningen av J-handskrifterna i NVÖ är tyvärr inte helt konsekvent i frågan om var det bör stå ”herre” och var i texten det bör stå ”Jehova”, utan är tycks nästan vara helt godtycklig. Flera av de hebreiska J-översättningarna identifierar Jesus med Jehova i passager såsom 1 Kor 12:3; Apg 9:5; 1 Pet 3:15, men så klart väljer Nya Världens översättare att låta ”Herren” stå kvar för att undvika att Jesus inte förväxlas med Jehova. Vad som är ännu mer fascinerande är att Peshitta, den syriska översättningen av Nya Testamentet, översätter ”kyrios” ibland som Mar (Herre) och ibland som Mar-Yah (Herren Yah, dvs. Yahweh – JHVH) och att båda dessa titlar tillskrivs Yeshua/Jesus. Så om något så visar den Syriska traditionen att kyrios i NT ansågs betyda JHVH även när texten syftade på Yeshua.

Romarbrevet 10:9-13 i Nya Världens översättning
Så, nu har förmodligen de flesta redan listat ut vad problemet är med Rom 10:9-13. Just det, v. 13 lyder inte ”ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst” utan snarare: ”Ty var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad”. Detta försvårar att se länken mellan verserna 9 till 13. Men samtidigt, om man kan bevisa att Jesus är den som v. 13 talar om så blir effekten så mycket större. Men hur skall vi gå tillväga? Kommer ni ihåg mitt inlägg om bindeord (Små ord – stor betydelse)? Även om det är viktigt att visa att Nya Testamentet inte använder Jehovas namn (för att mer tydligt kunna påvisa hur gång på gång, Gamla Testamentets kyrios används om Jesus) så är det inte nödvändigt med Romarbrevet 10:9-13, för att utifrån texten visa identifikationen i v. 13, vilket gör det till en bra text att gå till.

Här nedan följer Rom 10:9-14 från Nya Världens översättning med mina kommentarer:

v. 9 Ty om du offentligt bekänner det ”ordet i din mun”, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli räddad.
Kommentar: Frälsning är beroende på tron på Jesu uppståndelse samt bekännelsen om att han är Herren (grk: kurios).

v. 10 Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till räddning.
Kommentar: Observera att versen binds tillsammans med föregående vers med ett ”ty”. Paulus utvecklar här det han har sagt i v. 9.

v. 11 Skriften säger ju: ”Ingen som tror på honom skall bli besviken.”
Kommentar: v. 10 och 11 är sammanlänkande med ”gar” (Sv: ‘ty’), vilket tyvärr inte har översatts men som återfinns i den engelska versionen NWT. Här ges ett citat från Gamla Testamentet (Jesaja 28) som kristna såväl som Jehovas Vittnen skulle hålla med om att det syftar på Jesus. Kristus är alltså fortfarande i fokus.

v. 12 Det är nämligen ingen skillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom.
Kommentar: Den här versen binds också samman med ”gar” även om det inte har översatts i den svenska versionen av NVÖ, men återfinns i den engelska översättningen. I den här versen talas det åter om Herren. Det finns ingen anledning att tro att Herren i den här versen är någon annan än Herren i v. 9, speciellt när vi ser hur verserna är sammanlänkade. Denne Herre är en Herre som åkallas. Vem är det kristna åkallar? ”till Guds församling som är i Korinth, till er som har blivit helgade i gemenskap med Kristus Jesus, kallade att vara heliga, tillsammans med alla som överallt anropar vår Herre Jesu Kristi namn, deras Herre och vår. ” (1 Kor 1:2, Nya Världens Översättning)

v. 13 Ty ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad”.
Kommentar: Och nu till det allra viktigaste: det Gammal Testamentliga citatet från Joel 2:32. I Nya Världens översättning står det Jehova istället för ”Herren” (grk: kyrios). Det innebär att länken mellan v. 9 och 13 inte är så tydlig som den är i andra översättningar, men tack vare alla bindeord så ser vi hur v. 13 är sammankopplad med v. 9. Här ges förklaringen på v. 12, varför Jesus (Herren) är ”rik åt alla som anropar honom”, eftersom alla som anropar Jehova (Jesus) namn skall bli räddade. Jesus, Herren som vi måste bekänna (v. 9) och åkalla (v. 12) är ingen annan än Jehova (v. 13). Att bekänna Jesus som kyrios innebär inget mindre än att bekänna honom som Septuagintans kyrios – nämligen Jehova/Jahve/JHVH själv.

v. 14 Men hur skall de då anropa honom som de inte har satt någon tro till? Och hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om? Och hur skall de höra utan att någon predikar?
Kommentar: Den här versen utgör ännu ett bevis att fokus aldrig har skiftat från Jesus till Gud Fadern. ”Honom” i v. 14 syftar på Jesus vilket blir uppenbart då judarna (se sammanhanget) var väl medvetna om Guds existens och ingen skulle påstå att de aldrig hört talas om honom.

Invändningar

1. Det finns Septuaginta-manuskript som innehåller tetagrammaton!
Svar: Ja, det är sant, men det finns även handskrifter från samma tidsperiod som innehåller ordet kyrios. Och även om tetragrammaton skrevs ned i de tidigaste manuskripten så betyder det inte att det uttalades. Den breda och tidiga användningen av kyrios visar att ‘adonai-traditionen går långt tillbaka. Det finns handskrifter med tetragrammaton och det finns handskrifter med kyrios. Frågan är då: vilken av dessa JHVH-traditioner följde apostlarna? Med tanke på att var enda grekiskt vittne vi har lyder kyrios, så har vi ingen anledning att betvivla att de ursprungliga texterna innehöll kyrios och inte tetragrammaton!

2. ”Den Nya Testamentliga forskaren George Howard hävdar…”
Angående George Howard, som ofta citeras för sin teori (då han nog är den enda som seriöst förespråkat denna idé) om att tetragrammaton kan ha förekommit i originalhandskrifterna av NT, så har han starkt tagit avstånd från Jehovas Vittnens applicering av hans ord.

The University of Georgia
College of Arts & Sciences
June 5, 1989
Bob Hathaway
Capistrano Beach, CA 92624
Dear Mr. Hathaway:
My conclusions regarding the Tatragrammaton and the New Testament are:
1) the N.T. writers might have used the Tetragrammaton in their Old Testament quotations, and 2) it is possible (though less likely) that the Tetragrammaton was used in a few stereotype phrases such as ”the angel of the Lord.” Otherwise it probably was not used at all. I disagree with the Jehovah Witness translation that uses Jehovah many times. This goes beyond the evidence. I do not believe Jesus Christ is Jehovah. If the Jehovah Witnesses teach this (I’m not aware of most of their theology) they are off the mark.
Sincerely,
George Howard
Professor

The University of Georgia
January 9, 1990
Steven Butt
P.O. _____
Portland, ME 04104
Dear Mr. Butt:
Thank you for your letter of 3 January 1990. I have been distressed for sometime about the use the Jehovah’s Witnesses are making of my publications. My research does not support their denial of the deity of Christ. What I tried to show was that there is evidence that the Septuagint Bibles used by the writers of the New Testament contained the Hebrew Tetragrammaton. I argued that it is reasonable to assume that the NT writers, when quoting from the Septuagint, retained the Tetragrammaton in the quotations. This does not support the JW’s insertion of ”Jehovah” in every place they want. To do this is to remove the NT from its original ”theological climate.” My opinion of the New World Translation (based on limited exposure) is that it is odd. I suspect that it is a Translation designed to support JW theology. Finally, my theory about the Tetragrammaton is just that, a theory. Some of my colleagues disagree with me (for example Albert Pietersma). Theories like mine are important to be set forth so that others can investigate their probability and implications. Until they are proven (and mine has not been proven) they should not be used as a surety for belief.

Sincerely,

George Howard

Howards idéer har mer eller mindre blivit helt förkastade inom NT-forskningen, men för den som är intresserad kan ni läsa mer om hans teori och dess brister på http://www.tetragrammaton.org/tetrapdxd.htm

—————————————

Detta var nog den sista artikeln från mig för ett tag framåt då jag verkligen måste komma igång med min C-uppsats i Engelska. Jag uppmanar er dock att även läsa äldre inlägg på Erevna med anknytning till ämnet såsom Kan vi och bör vi be till Jesus, Förstfödd av all skapelse – Är Jesus skapad? Kolosserbrevet 1:15-17, samt Tillbedjan av Jesus och dess implikationer, den senare av Christian Malm.

Om du inte har lärt känna Bibelns Yeshua, Guds egen Son som utgått från Fadern, så vädjar jag till dig: Vänd om och tro på honom och evangeliet om hans död och uppståndelse. Gud är en, men likaså är Yeshua och Fadern ett. Om du inte har Sonen har du inte heller Fadern. I Yeshua bor guddomens hela fullhet i kroppslig gestalt och i honom är du komplett. Så ropa ut till Herren, åkalla hans namn och han skall ta sig an din sak. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Messias, Guds Son, dog för oss medan vi ännu var syndare. Han som alltid har varit till i Guds gestalt, ansåg inte den jämlikheten han hade med Gud vara något att själviskt försöka rycka åt sig. Nej, istället uttömde han sig för oss, för dig och mig, genom att ta sig an kött och bli lik en människa så som oss, då han blev till i en slavs gestalt. När han till det yttre blivit en människa ödmjukade han sig och led döden på korset, en ställföreträdande död för att vi kunde få frid med Gud. Gud har nu genom sin Ande uppväckt honom från de döda och gett honom det som han frivilligt lade undan för oss, han har fått det Namn som är över alla andra namn för att alla knän skall böjas och varje tunga skall bekänna att Yeshua är ‘adonai!

Vänd bort från din synd och vänd dig om till Gud och du skall få hans Ande, Yeshuas Ande som en gåva, en handpenning till dess den Anden som väckte Yeshua från de döda skall ge liv åt våra döda kroppar. Förlita dig på att hans död är tillräckligt för att rädda dig.
Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.(Joh 6:37)

Därför sade jag till er att ni kommer att dö i era synder. Ty om ni inte tror att Jag Är, skall ni dö i era synder.” (Joh 8:24)

Guds frid genom Yeshua, vår Gud och Frälsare (2 Pet 1:1)
Pär (och den korrekturläsande hustrun Linnea)

Bloggar
Jesu Gudom ur ett hebreiskt perspektiv
Haggaj- Det centrala i Pauli budskap var att Gud är en
Mikael Karlendal – Sunt tänkande
Mikael Karlendal – Eufemia och Kristi två naturer

Tidningen Dagen:
”Jag tror inte på treenigheten”
”Kyrkan har missförstått vem Jesus egentligen var”