Erevna – Blogg & Tankesmedja

Av Teol Dr David Hedegård (en av grundarna till stiftelsen Biblicum), först publicerat i Erevna 1/1946

(Bibelcitaten är hämtade från SFB, till skillnad från i originalartiklen, som använder 1917. Där så är nödvändigt i sammanhanget, har dock 1917 använts, vilket då normalt sett anges.)

Varje söndagskolebarn vet (i 40-talets Sverige min kommentar), att evangelium är budskapet om Guds faderskärlek. Inga artiklar behöver skrivas för att förklara ordet! Ungefär så lydde ett yttrande, som fälldes för någon tid sedan. Säkerligen är den som sade detta icke ensam om sin mening. Man vet, att ordet evangelium betyder ett ljuvligt och glatt budskap, och man anser självklart, att detta budskap handlar om Guds faderskärlek.

Den som uppmärksamt läser sitt Nya Testamente (NT) finner emellertid snart, att denna uppfattning om innebörden i ordet evangelium på intet sätt är tillfredsställande. Nedanstående framställning är inget försök till någon allsidig utredning beträffande detta nytestamentliga ord. Den utgörs blott av några randanmärkningar, som gjorts i samband med iakttagelser rörande användningen av detta ord i NT.

Först lägger man märke till, att evangelium i NT är ett av namnen på hela det kristna budskapet, Om Johannes döparens predikan heter det i Luk 3:18 Med många andra ord förmanade han folket när han predikade evangeliet för dem. Mångfaldiga gånger kallas Jesus förkunnelse evangelium. Mark 1:14-15 Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium. Om apostlarna sägs i Luk 9:6 att de predikade överallt evangeliet och botade sjuka. Efter pingsten upphörde de icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus, Apg 5:42 (1917). En apostel är avskild för Guds evangelium, Rom 1:1. Han är en prästerlig förvaltare av Guds evangelium, Rom 15:16 (1917). – De nu anförda ställena är nog för att visa, att evangelium är en beteckning på hela det kristna budskapet.

För det andra: Detta budskap har en alldeles bestämd bakgrund, det hör hemma i en bestämd situation. När fariséer och sadducéer kom till Johannes för att låta döpa sig av honom, sade han till dem: Ni huggormsyngel vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Matt 3:7. Alltså: domen stundade, det gällde att finna en utväg undan den. Alla, även de frommaste, är hemfallna åt denna dom. Ingen tvekan kan heller råda om domens innebörd: agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks., Matt 3:12. Bakgrunden till Johannes döparens glädjebudskap är sålunda vissheten om den stundande domen, då alla är hemfallna åt den eviga elden.

Men detta är också bakgrunden till Jesu och apostlarnas budskap. Jesus anknyter omedelbart till Johannes döparens förkunnelse, och innehållet i Jesu förkunnelse sammanfattas i Matt 4:17 med samma ord som Matt 3:2 ange innehållet i döparens predikan: Omvänd er, ty himmelriket är nära. Och ingen tvekan kan råda om att detta budskap även i Jesu mun har till bakgrund den stundande domen. Om domen och den eviga fördömelsen talar han f ö ofta. Man må jämföra hans ord om Gehenna i Matt 5:22, 29, 20, 10:28, 18:9. I Matt 5:22 kallas det det brinnande Gehenna, eftersom det är skådeplatsen för den gudomliga vredens outsläckliga eld. Den som icke i tro mottar Jesu budskap går evigt förlorad. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom, Joh 3:36.

När Paulus talade på Aeropagen förkunnade han, att Gud har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, Apg 17:31. men när han sedan nämnde Jesu uppståndelse blev han avbruten. Frälsningsbudskapet fick han sålunda icke tillfälle att frambära på Aeropagen. Han fick här blott möjlighet att nämna dess bakgrund: den stundande domen. Då han en gång fick tillfälle att tala till landshövdingen Felix talade han om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, Apg 24:25. Icke heller i detta fall fick han tillfälle att förkunna evangelium, ty Felix blev nu förskräckt och ville icke längre lyssna till honom.

I Romarbrevet har Paulus givit oss en utförlig framställning av evangelium. Grundläggande är i detta brev en rad juridiska termer: rättfärdighet, rättfärdiggöra, dom, lag, straff, anklaga, anklagelse. Envar som genomläser blott de tre första kapitlen i brevet märker strax detta. Domen stundar, och frågan är, vem som kan undfly den (jmf 2:3). Det befinnes, att ingen kan undfly den. Var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud, Rom 3:19.

Det nu anförda må vara nog för att visa, att bakgrunden till evangelium är övertygelsen om den stundande domen. Alla stå anklagade, ingen kan anföra någon ursäkt, alla är skyldiga.

Av det sagda följer, att evangelium måste vara budskapet om en utväg att undkomma fördömelsen. För den som står anklagad och dömd kan intet annat vara ett glädjebudskap än budskapet om en utväg undan domen och straffet.

Vad innehåller då evangelium? Först lägger man märke till, att det icke är en lära – t ex en lära om Guds faderskärlek – utan att det är en förkunnelse om något som har skett, om ett gudomligt ingripande. Huvudpunkten i Johannes döparens förkunnelse är ordet om den som kommer efter honom och som är starkare än han, Mark 1:7-8. Denne skall döpa i Helig Ande, Matt 3:11. De tre första evangelierna berättar om Johannes predikan före Jesu dop. Men Johannesevangeliet, kap 1, omtalar innehållet i Johannes predikan efter Jesu dop. Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler, Joh 1:26-27. När Johannes först uppträdde kände han honom icke: Och jag kände honom inte. Men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten, Joh 1:31. Vid dopet fick Johannes också den fulla insikten om vem den av Gud sände var: Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son, Joh 1:34. Summan av det evangelium, som Johannes predikade, var följaktligen, att något fullkomligt oerhört skett: Guds Son har kommit i världen.

Mycket ofta sägs i de tre första evangelierna, att Jesu predikan handlar om Guds rike. Men riket är ingenting som är skilt från hans person. Understundom omtalas riket och Jesu person som identiska. I Mark 11:10 lovprisas vår fader Davids rike som kommer. Men Matt 21:9 och Luk 19:38 talar, i likhet med Mark 11:9, blott om Jesu person. Ett annat exempel: I Matt 19:29 finns uttrycket för mitt namns skull. Men i parallellstället Luk 18:29 heter det: för Guds rikes skull. Riket har kommit i hans person. Träffande är därför det av Origenes präglade uttrycket autobasilea – han är själv riket.

Det finns två ställen i Pauli brev, vilka på ett sammanfattande sätt ange evangelii innehåll. Det ena är Rom 1:1-4, där det heter: evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. Evangelium är sålunda en berättelse om Guds Sons människoblivande och uppståndelse. Det andra stället är 1 Kor 15:1-4, där det sägs, att evangelii elementer är följande: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna. Även här omtalas sålunda evangelium såsom en berättelse om Jesus Kristus. Man ser härav, att evangeliets och den kristna apostoliska förkunnelsens grundelementer icke var någon Jesu lära om hur människan skall handla och vara, utan det var trossatser och budskap om Jesu Kristi person och verk. – Detta urkristna evangelium skilde sig alltså också väsentligt från många moderna uppfattningar av evangeliet, vilka mera närma sig eller är identiska med den gammaltestamentliga och fariseiska traditionen, i det att de se det väsentliga av evangeliet bestå i en Jesu sedelag, i en Jesu lära om den himmelske Fadern och hans vilja. Det urkristna evangeliet är emellertid i stället en lära och ett budskap om Jesus Kristus, som blev korsfäst för våra synders skull, som blivit begraven, men åter uppstått och visat sig i uppståndelsens gestalt, för många, som kunna vittna därom (Odeberg).

Även av Apostlagärningarna framgår, att evangelium i första hand är en berättelse om Jesus Kristus och om det som skett med honom. Många gånger betecknas i denna bibelbok hela den apostoliska predikan med namnet evangelium. Jämför 5:42, 8:4, 25, 35, 40, 14:7, 15 etc. Man behöver blott genomläsa predikningarna i Apg 2, 3,4,10, 13 för att finna, att den apostoliska predikan i första hand hade ett historiskt innehåll: den handlade om Jesu liv, död, uppståndelse och förhärligande.

I vår tid har det icke sällan påståtts, att den första kristna predikan handlade om de kristnas religiösa erfarenheter. De gick ut med vittnesbördet om vad de upplevt, och genom detta sitt vittnesbörd vann de andra för tron. Av det ovanstående framgår, att detta påstående icke har någon grund i Nya Testamentet. Den äldsta kristna predikan har ytterst litet att säga om de kristnas egna religiösa erfarenheter. Den har ett objektivt innehåll. Men detta innebar icke, att den frambars på ett ointressant, opersonligt sätt. Den genomströmmades av ett sällsamt liv, som rörde vid det innersta i åhörarnas hjärtan. Den frambars med en bevisning i Ande och kraft, 1 Kor 2:4. Envar som lyssnade till denna predikan förnam omedelbart, att de som talade upplevt något revolutionerande, något som förflyttat dem i deras innersta till en helt annan värld än den, där de förut levde.

Evangelium har sålunda ett objektivt innehåll, det är i första hand berättelsen om en rad historiska fakta. Men icke blott det: det innehåller också en tolkning av dessa fakta, Kristus har dött – det är ett historiskt faktum. För våra synder – det är tolkningen som säger vad detta faktum betyder för oss.

Och det faktum, som här står i medelpunkten, är Jesu död. Man behöver blott genomläsa de fyra evangelierna för att förstå detta. Ingen händelse är där skildrad med tillnärmelsevis samma utförlighet som Jesu död, och hela det föregående händelseförloppet i Jesu liv är skildrat så, att hela framställningen innerst visar hän mot hans död. Jesu dop skildras i verkligheten såsom hans invigning till döden.

Däremot talar Jesus i evangelierna icke mycket om sin döds betydelse. Han talar väl ofta om dess nödvändighet (Matt 16:21 etc.) men icke ofta om dess innebörd. Undervisningen om Jesu döds betydelse måste ha hört till det som lärjungarna under hans jordeliv icke förmådde bära (Joh 16:12). De fattade ännu icke hans döds nödvändighet, ännu mindre var de då i stånd att fatta en undervisning om hans döds betydelse.

Ett av Jesu mest betydelsefulla ord om sin döds betydelse är Matt 20:28: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Det är uppenbart, att detta ord anknyter till Jes 53. Uttrycken ge sitt liv och för många erinrar om Jes 53:12 och uttrycket att tjäna påminner om Herrens tjänare i detta kapitel.

Det är på flera sätt betydelsefullt att Jesus talar om sin döds betydelse i anslutning till Jes 53. Det är klart, att detta kapitel hör hemma i ett juridiskt sammanhang. Herrens tjänare, som blivit så illa misshandlad, säger: Den som förklarar mig rättfärdig (dömer mig fri) är nära. Vem vill då gå till rätta med mig? Må han träda fram tillsammans med mig. Vem är min motpart? Låt honom komma hit. Se, Herren HERREN kommer att hjälpa mig. Vem vill då döma mig skyldig? (50:8-9). Men sedan sker något i högsta måtto överraskande, något inför vilket folk och konungar förstummas i häpnad (52:15), nämligen att den oskyldige lider de skyldigas straff. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade, (53:5). Luther säger om detta ställe: Han hade med rätta bort ha frid, och vi hade i kraft av lagen bort evigt lida våra synders straff. Men här är allt omvänt. De ene syndar, men den andre blir därför staffad.

Genom att Jesus hänvisat till Jes 53 har han sålunda givit en tydlig anvisning om sin döds betydelse. Hans död är ställföreträdande i ordets egentliga bemärkelse: han går in under släktets synd, han lider släktets straff. Detta står också i full överensstämmelse med Pauli lära om Kristi döds betydelse. Kristus dog för våra synder – hans död var sålunda icke någon martyrdöd. Enligt Skrifterna – hans död var förutsagd i Gamla Testamentets heliga skrifter. Nya Testamentet hänvisar till ett antal gammaltestamentliga ställen, där Messias död förutsägs. Vilket av dessa som aposteln närmast åsyftar i 1 Kor 15:3, kan man givetvis icke säga. Men av Rom 3:21-26 framgår, att han betraktar Kristi död ur samma synpunkt, som den vilken kommer till uttryck i Jes 53.

För det första står det fast, att själva ordet rättfärdiggöra är en juridisk term, att det betyder frikänna inför rätta. Att vara rättfärdiggjord inför Gud är sålunda att frikännas inför hans domstol. Det framgår f ö alldeles tydligt av Rom 2:13 och 8:33.

För det andra framgår det av Rom 3:24-26 att denna Guds rättfärdighet grundar sig på Kristi död …och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig. Detta ställe utläggs av M F Roos på följande sätt: När Gud förlåter, så måste det finnas något som tillfyllestgör hans högsta rätt att fördöma och straffa, en rätt som han ofta betygat i sitt ord. Och vad är då detta? Det är den med blod bestänkta nådastolen, som Paulus nämner i Rom 3:25, och om vilken han säger, att Gud på den dåvarande tiden framställt den för människorna, emedan synderna väl förut hade blivit förlåtna, men blott liksom satt å sido. Man efterskänker en gäldenär en skuld, när man vet, att en annan kommer att betala den. Men innan betalningen sker, är efterskänkandet ett åsidosättande, ett avhållande från krav. Men Kristus måste framställas och genom tron erkännas såsom en nådastol i sitt blod, på det att Guds rättfärdighet måtte bli ådagalagd, och Gud, som icke kan hänskjuta något till en högre domare, bli erkänd såsom rättfärdig, då han rättfärdiggör den ogudaktige.

Evangelium är budskapet om rättfärdiggörelsen, Rom 1:16, 17, 3:23-26. Det handlar om en rättfärdighet från Gud, som skänkes utan förskyllan, utan att vi förtjänat det åt var och en som tror. Gud skänker denna gåva p g a Kristi död. Kristus fullgjorde vad vi borde Och blev vår rättfärdighet.

Mikael Karlendal – Tecken på det övernaturliga
Aletheia -Samtal kring lag och nåd
Stefan Swärd – Kommentar Gardell program två

Dagen
Hur kan människor nås av evangeliet?
500 år gammal strid mellan kyrkor avslutad